Kommer du ihåg 2008? Det var bara för ett decennium sedan, men det känns redan som en livstid. Barack Obama valdes till landets högsta kontor och gjorde historia som den första svarta presidenten. Beyonce dominerade hitlistorna med en liten sång som heter Single Ladies och en film baserad på den väldigt framgångsrika jukeboxmusikalen. Mamma Mia! släpptes, vilket gav oss den omedelbart meme-kapabla Meryl Streep som gör splittringar i overall. Mamma Mia! var ett roligt, skummande, ostlikt bolag som fick oss att dansa i våra platser.
Klipp till 2018. Alla dina favorit- kändisar är döda, Donald Trump är president och allt är hemskt. Vi har tillbringat över två år i en obevekligt hemsk nyhetscykel. Depression och ångest har skjutit i höjden för det är vad som händer när grunderna för din regering börjar spricka och här kommer Mamma Mia! Nu börjas det igen , rider in på en vit häst för att rädda oss från den skräpeld vi för närvarande lever i. Den här filmen är kanske inte hjälten vi vill ha, men det är hjälten vi behöver.
Mamma Mia! var inte en film som krävde en uppföljare: alla berättelser var snyggt inlagda och alla ABBA-hitlåten sjöng. Lyckligtvis ignorerade filmskaparna detta och gav oss en livsbekräftande, må bra musikalisk extravaganza. Filmen följer strukturen i Gudfader 2 , flyttar fram och tillbaka i tiden när det följer berättelserna om Sophie (Amanda Seyfried) som åter öppnar sin mors hotell och Young Donna (Lily James, i Meryl Streeps roll) som tar sig till Grekland och ansluter sig till tre stiliga killar. Gjutningen av de yngre versionerna var perfekt, men Jessica Keenan Wynn förtjänar speciella rekvisita för att leverera en spöklikt noggrann imitation av Christine Baranski.
Vad gör Mamma Mia! filmer fungerar är en känsla av ansträngning roligt. Medverkanden verkar verkligen njuta av sig, och den glädjen är smittsam, ungefär som de vansinnigt fängslande låtar av ABBA. På tal om nämnda låtar får vi några mindre kända ABBA-nummer i uppföljaren (When I Kissed the Teacher, Angel Eyes) samt repriser av favoriter som Dancing Queen, Mamma Mia och Waterloo. Brydde jag mig om att de sjöng samma låtar som den första filmen? Läsare, jag brydde mig inte. Det finns bara för mycket att njuta av den här filmen för att fastna i detaljerna.
Cher som deus ex grandmachina? Perfekt. Så vad händer om hon är samma ålder som Meryl? Stellan Skarsgårds karaktär som vann Årets svensk? Låter rimligt. Ingen på denna jävla ö som använder något preventivmedel? Ha kul, barn! I en alltmer tumultfull värld känns det som en lyx att kunna tillbringa två timmar i en luftkonditionerad biograf, se attraktiva människor sjunga och dansa på vackra solkyssta stränder. Mamma Mia! Nu börjas det igen är kornig som helvete, vilt underhållande och den perfekta sommaruppehållet från den verkliga världen. Ge din hjärna en paus och gå vilse i denna jävla glädje av en film.
(bild: Universal Pictures)
